Skräcknovellen Livet är en gåva

Livet är en gåva
Vägen är lång. Vägen är mörk. Det finns inget ljus bortom den. Vinden blåser i medvind. Vinden blåser kallt.
Skrämmande fort kastas jag in i mörkret. In i mörkret – bort från ljuset och värmen. Tiden verkar aldrig ta slut. Fast i ett evigt mörker utan framtid. Jag hör ett skrik. En flickas skrik. Flickan skriker något som är svårt att uppfatta bakom hennes rädda och söndergråtna röst. Men budskapet är klart. Flickan behöver hjälp. Flickan utsätts för något hemskt. Rösten är väldigt välbekant och hjärtat hoppar över ett slag då jag hör vems läppar den tillhör. Förtvivlat försöker jag vända mig om och med all min kraft försöker jag springa bort från vägen, bort från mörkret. Men vinden vill inte som jag. Den vill att jag ska fortsätta springa men åt motsatt håll som jag vill. Gråtande och skrikande försöker jag ta mig till flickan. Men vinden ger inte efter. Den piskar en förfärligt hårt stöt mot mig och fäller ner mig till marken. Jag hör flickans skrik domna bortom mina öron och flämtar efter andan.
Kallsvettig vaknar jag upp ur min mardröm. Thyra hade aldrig blivit skadad, inget hade hänt henne.
Jag kryper ihop under täcket och försöker intensivt tränga bort drömmen, försöka somna om. Men jag är fortfarande så uppskakad att jag inte vågar släcka lampan. Min blick går snabbt till den svarta väggklockan nära dörren. Nästan fem i fem på morgonen. Jag måste verkligen försöka somna om.
I en kvart ligger jag där i min säng och tänker bara på Thyra. Skriet i drömmen lät så verkligt. Men jag måste försöka sluta inbilla mig. Thyra mår bra. Thyra är okej. Jag hör den stora klockan i vardagsrummet på undervåningen slå fem. Fem långa melodiska slag. Med ett omedvetet initiativ sätter jag mig upp i sängen och går raka vägen mot badrummet. På vägen dit lyckas jag snubbla på en tröskel och ramlar handstupa på golvet. Jag svor till och reser mig upp, lite för snabbt. Huvudet krockar i en hylla full med böcker som ramlar ner rakt på mina tår. Jag struntar i smärtan i min vänstra lilltå och går med bestämda men försiktiga steg vidare till badrummet. Mina fingrar letar febrilt efter lampknappen men utan resultat. Sömnigt gnuggar jag mig i ögonen och letar igen. Den här gången hittar jag knappen.
Spegelbilden som möter mig skrämmer mig. Den är inte bara yrvaken. Ögonen är blodsprängda och mascaran som jag glömt tvätta bort kvällen innan är markerad med stora, suddiga, svarta fläckar på ansiktspartiet mellan ögonen och nästippen. Jag sätter på vattenkranen och låter det kalla vattnet stå och rinna för att bli så kallt som möjligt. Sedan kupar jag händerna till en skål och fyller den med vatten. Vattnet är på gränsen till för kallt när det träffar mitt ansikte, men det är skönt och jag kan genast tänka klarare.
Kvällen innan hade varit halloween. Eller som många kallar det; Alla helgona afton. Festen vi skulle till var hemma hos Vira, eller rikemans Vira som hon även tragiskt nog kallades. Viras familj ägde den stora herrgården som ligger en bit utanför stan, en typisk stor, vit, lite spöklik villa. Inte en granne i närheten, i alla fall inte inom 2 kilometer. Hennes föräldrar hade låtit henne ha föräldrafritt hemma, vilket såklart var ett måste för en fest. Alltså en perfekt plats för just en halloween maskerad.
Vira hade fixat allt som hör till en riktig halloweenfest, en sådan där man ser i amerikanska filmer. Massor av läskig musik, så mycket bål och snacks att det skulle räcka och bli över, flera sorters häftiga ljuseffekter och hon hade till och med hyrt in någon sorts spågumma till det hela. Och då menar jag en riktig spågumma, en rynkig liten gumma med sjal och löst sittande klänning i massor av mönster och färger som dessutom hade en spåkula och spåkort med sig.
”Vad löjligt, liite överdrivet kanske?” sa jag till Thyra och skrattade. Hon tittade allvarligt på mig med sina klargrå ögon, genom sin något slampiga kattdräkt.
”Tror inte du på sånt eller? Kom vi går och testar!” Sa Thyra glatt och drog med mig bort till det lilla tältet där spågumman höll till. Jag himlade med ögonen och påpekade gång på gång att jag inte trodde på sådant trams men med en viss övertalning fick Thyra mig att bli spådd i alla fall.
Spågumman svepte med ena handen över spåkulan och drog tre slumpvist valda kort ur kortleken hon hade framför sig.
”Det kommer att inträffa saker som du aldrig kunnat drömma om, någon du älskar kommer råka illa ut och du slösar allt för mycket tid på att ta saker och ting för givet. Tänk om! Du måste hindra allt innan det är försent.” Min spådom rörde mig inte speciellt mycket. Det var ju trots allt bara ett gammalt party trick.

Kvällen fortsatte som vanligt och Thyra och jag fyllde på våra glas med bål så många gånger att vi tappade räkningen.
Spegelbilden glor tillbaka på mig med de där grå ögonen. Nu ser jag i alla fall vid liv ut. Det hade blivit en sen natt och mitt huvud värker så att jag blir yr. Vi borde inte ha druckit så mycket igår, tänkte jag för mig själv medan jag tittade på klockan. Halv sex.
Någon rycker plötsligt i handtaget och jag rycker till. Men ryckandet slutar snabbt och jag hör små springande ljud som leder bort. En dörr öppnas och följt av det hör jag ett kräkljud. Det äcklar mig och samtidigt dundrar det till i huvudet och snart ligger jag själv framstupa över toaletten.
”Är du okej?” frågar en röst bakom mig. Hon böjer sig ner och håller undan mitt hår från toaletten. Ett gäspande ljud hörs bakifrån mig och jag känner efter i magen. Sedan reser jag mig sakta upp och trycker ner spolningsknappen. Thyra släpper mitt hår och jag tar fram min plastmugg från badrumsskåpet. Efter att ha sköljt munnen en gång och druckit två muggar vatten känner jag knappt någon smak i munnen längre.
”Det blev lite för mycket dricka för oss båda igår, blev det inte. Jag har så jävla ont i huvudet” Thyra tar sig för pannan och jag ser förskräckt hur en skugga bakom henne griper tag runt hennes hals i ett strypgrepp. Thyra skriker inte och en sekund tvekar jag, men inte mer än så. Jag skriker och slår mot skuggan men träffar väggen bakom, ramlar till och när jag öppnar ögonen igen konstaterar jag två saker. Ett, skuggan är borta. Två, Thyra tittar på mig med en rädd blick. Men hon var inte rädd för skuggan, insåg jag väldigt snabbt, utan rädd för mig. Rädd för hur jag hade burit mig åt.
På morgonen vid frukostbordet är det en kuslig stämning. Mamma är på dåligt humör. Inte så konstigt med tanke på hur sen vi kom hem igår. Thyra säger ingenting. Hon sitter och stirrar ner i bordet. Ingen frukost äter hon heller. Inte undra på att hon är så smal. Jag själv är så rädd att jag knappt kan andas.
Jag drömde en liknande mardröm även när jag gått och lagt mig nästa gång. Thyra, hon blev överfallen av skuggan jag sett tidigare i morse. Men den här gången hade skuggan kniv och den här gången såg Thyra den. Hon var instängd i ett rum och kunde inte fly från något håll. Jag stod på andra sidan ett fönster och kunde inte komma in. Jag försökte krossa glaset men det fungerade inte. Det var bara min hand som fick lida, höger handen blev uppskrapad på sidan, fråga mig inte hur det gick till.
När jag vaknade hade jag torkat blod och skrapsår på högra handen.
Mamma reser sig från köksbordet och mumlar att jag får duka av efter mig sedan. När bara jag och Thyra sitter där vid matbordet blir det ännu mer spänning i luften. Det känns som om det går att skära i den med kniv, så tjock är den. Thyra tittar upp på mig då och då som att försäkra sig om att jag fortfarande andades.
”Vi tar väl en fika på stan, idag va? En kopp kaffe med mjölk brukar vara den bästa kuren.” hon tittar inte upp när hon säger det. Det tar några sekunder innan jag fattar att det är bakfyllan hon syftar på, att det är huvudvärken som kaffet är bra till och inte min dumma galenskap. Att se skuggor som inte finns kan ju knappast vara normalt. Alla drömmer ju mardrömmar ibland, jag kanske gick i sömnen? Tänkte jag tyst.
”Kan du svara då eller?!” Thyra låter både irriterad och trött. Jag nickar och harklar mig.
”Ja, då det hjälper nog” säger jag ganska tyst. Lite generad över vad som hänt i morse.
”Sa du något älskling?” ropar mamma från vardagsrummet. Både Thyra och jag ropar ett nej till svar.
”Bra vi ses vid EH klockan tre” Thyra reser sig upp och svär till för att det gör så ont i huvudet, gissar jag. Hon skjuter in stolen efter sig och går mot badrummet.
Klockan fem över tre sitter jag på caféet. Jag har paxat fönsterplatserna i hörnet. Thyra har inte kommit än. Min mobil ringer ljudligt från väskan. Det står Thyra på displayen. Jag svarar med min vanligt tillgjorda röst.
”Ty var är du någonstans, hon är fem över tre.” Det låter ingenting från telefonen, bara brus. Jag kan urskilja ett flåsande och ett brak i andra änden.
”Hallå, hallå?!” Inget svar. Förskräckt lägger jag på luren och ska precis resa mig upp och gå när jag ser en glad Thyra komma in genom ytterdörren. Hon ler och rusar genast fram till mig.
”Förlåt att jag är sen, men bussen jag satt på krånglade.” Jag kan inte prata. Orden i mig har tagigt slut.
”Men, meen! Vad hände? Fattar du hur orolig jag blev! ” när jag väl får fram orden kommer de snabbt och med en stark anklagande ton dessutom. Jag letar efter det senaste samtalet i mobilen men det är från mamma, och det pratades igår, innan festen. Jag fattar inte vad som händer. Alla i cafét sitter och stirrar på oss.
”Du ringde! Nyss… och det var brus och sen var det som om något ramlade i marken!” jag lät förskräckt det visste jag, men det var ingenting emot det jag kände mig.
”Det gjorde jag visst inte, sluta fåna dig. Du vill ha det vanliga va? En latte och en muffin. Jag går och beställer nu.” Jag går igenom det hon säger två gånger för att vara säker på vad hon sagt. Hon.hade.inte.ringt. Men det är ologiskt, omöjligt, ofattbart! Jag såg ju att hon ringde. Det syntes tydligt på displayen.
På vägen hem kommer skuggan tillbaka. Den går bredvid Thyra, med ett fast grepp runt hennes handled. Jag iakttar den för att vara säker på att den inte utgör något hot mot henne. Men skuggan blir allt tydligare. Thyra slutar prata med mig. Vi går där längs butikerna i stan helt tysta. Hennes blick är tom och riktad framåt. Det är bara benen som rör sig i takt med mina egna. Inte ens hennes hår blåser villt i vinden som alla andras. Det är inte normalt. Spänningen i luften är inte heller som den ska.
Vi går över övergångstället när det blir grön gubbe. Sedan händer allt väldigt snabbt. Thyra stannar mitt i vägen. Jag står på andra sidan gatan och ropar på henne. Hennes blick är lika tom som innan. Plötsligt blir det grönt för bilarna och Thyra står fortfarande på gatan. Flera bilar kör rakt igenom henne, ja det är sant, de kör igenom henne! Ett svagt leende på Thyras läppar och sedan vänder hon om. Hon vänder sig och går bortåt. Vinden blåser för fullt men Thyras kropp reagerar inte på det. När jag rusar efter henne så har hon tynat bort. Thyra är borta, på riktigt.
När jag kommer hem har jag nästan inga tårar kvar att gråta. Mamma kommer fram till mig. Hon kramar mig hårt. Den varma famnen lyckas på något sätt lugna ner mig lite.
”Älskling, vad är det som har hänt?” frågar mamma och börjar gråta hon också.
”Thyra..är…borta” snyftar jag fram och trycker ansiktet mot mammas bröst.
”Jag vet, det känns hårt, men vi måste gå vidare gumman. Allt känns svårt men du, vi har varandra” säger mamma som om hon redan vet om Thyras försvinnande. Det är inte möjligt.
”Hur visste du?! Thyra är borta mamma! Hon kommer kanske aldrig tillbaka” skriker jag mot henne.
”Sofie! Titta på mig, Thyra är död. Hon dog för flera år sedan. Hon kommer inte tillbaka.” Mamma försöker låta stadig på rösten men misslyckas. Sakta men säkert går orden upp för mig. Thyra.Är.Död.
Jag rusar in på mitt rum och rotar i skrivbordslådan. Ett svagt minne av ett tal på en begravning slår mig. En begravning som jag inte trodde var Thyras. När jag hittar lappen ser jag att det var just det den var. Talets ord svider i mina ögon och en salt tår droppar ner på pappret.
”Systar har ett evigt band. De måste älska varandra. De måste ställa upp för varandra. Systrar bråkar, systrar kramas men mitt och Thyras systerband var mycket strakare än så. Thyra var och kommer alltid att vara min lillasyster och bästa vän, den jag anförtror mig till, den jag älskar mest av allt i hela världen. Det kommer inget eller ingen kunna ändra på. Det sägs att vissa kan förutspå framtiden, vad som kommer hända, vad som kommer ske. Kanske tog jag mycket för givet. Kanske var det förstört från första början. Gud, om du nu finns hur kan du ha tagit den vackraste och underbaraste personen i hela världen ifrån oss? Var det av själviska skäl, att du ville ha henne nära? Eller var det för att vi andra på jorden inte förtjänade henne? Det skulle vi aldrig kunna göra.
Man ångrar bara sådant man inte gjort. Att leva är en sak, men att ta livet för givet är en annan sak. Ingenting kan bli bättre av det. Med de orden vill jag inte ta farväl av min mening med livet. Hon kommer alltid finnas hos mig. Bara lite suddigare än vanligt.”
Handen runt pappret darrar. Begravningen hade ägt rum samma datum som idag, fast för 5 år sedan insåg jag nu. I 5år hade hon funnits här för mig, bara för mig och ingen annan. Kanske var det så hon förberedde mig att hon skulle försvinna, genom drömmar och skuggan som förde henne bort från mig mer och mer för varje gång jag såg den. Hur kunde jag låtit bli att fattat allt det som verkligheten innebar. Kanske var det så, att ibland överträffar fantasin verkligheten. Om man inte tar någonting i sitt liv för givet, sprider man glädje runt omkring sig. Man ska vara rädd om det man har, för på ett ögonblick kan man önska att man varit det – men då kan det vara för sent.

Skriven av: Emma Wahlfridsson
Publicerad av: Emma Wahlfridsson på SC (skrivcentrum)
Copyright By: Emma Wahlfridsson